I din askdikt,Paul Celan,
ser jag blommornaI din askdikt Paul Celan,
ser jag blommorna.

Den röda fingerborgsblomman och vallmon
och kastanjerna, och världen som
fanns

bortom kastanjerna
och syrenen, regnsyrenen som blommade för dig
framför ett fönster,
i ditt fjärran hemland

Vallmon, sömnens blomma och dödens,
den röda blomman med de slösande tunna kronbladen,
den flammande blomman,

snabbt sönderfallande,
eldblomman,
före askblomman

och asparna, dessa aspar som darrar i dina dikter
Bokträden från Bukowina,
lindarna, askarna, dina träd,
och ett silverax,
ur din barndom,
hos ginsten, Czernowitz,
hos rosor,
och också mullbärsträdet, detta mullbärsträd,
när hösten älskade dig mer än mullbärsträdet

och det faller snö i björnbärsbusken,
snö faller som aska,
drivande aska,
sången från cederträdet.
Kamomilien i fönstret vajade,
körsbären, kärlekskörsbären,
måste du inte ha älskat dem alla?

Ett rosenkön.
Och det svarta bladet som hänger i flädern,
och aspträdet, alltid aspträdet, som darrar i blåsten,
maskrosens lejontänder,
tuggade sönder ditt hemland
askörten, den gråa askörten, såg du
denna vanliga, denna obetydliga
detta ogräs,

som finns överallt som askört, bland askträd, aspträd.
Tusenskönan som blommar, tusenskönt.
Och körsbärsträdet med bladverket som blöder,
botaniskt.

örterna, blommorna, som du älskade,
försvinner allt mer,
I din askdikt

men

aldrig

helt

ljungen finns, hedväxten, också när din dikt glesnar.
Poppelträdet. blicken på trädet och
nässelvägen, vetevågor och en dadelsten
bladnerver
och stäppens gräs, gräs det karga
och aska, ett foderblad, gräs och så

krusmynta,
framför huset, efter så mycket sand,
så äntligen,

och bönstjälken, som klättrade framför fönstret
som i sagorna,
växer och vakar,
stjärnblommor, en ingenros, ett purpurord,
stilla
ett mandelträd, flimmerträd,

botaniska förvandlingar,
aska
och nyponbuskar, törnbuskar, ginst och stenar
den sällsynta, den läkande tusengyllörten
och ghettorosen,
och de karelska björkarna, som ristade bokstäver
svarta i vitt, skåror och sår,
väntande på det ryska namnet, mandelstammen,
treårslandet,
platanbarken

sällsyntare blir blommorna, och träden
snart finns kvar, bara kvar
”blomman och ”trädet”, ”roten”
dyrbarare är nu
de sällsynta, de bannstrålade, guds klumpfot,

kommer nu mullbärsträdet, och träder
genom sommaren, med klumpfot och fyrfingerfåra,
och en vit cypress brinnande
en vit cypress och klyftrosen
djupt begraven i pionskuggan,
blåbårsblå, mörk
i kronlandet, i rökmunnen, salthorisonten

och ändå orange krasse,brandgul
mot pannan, brinnande
och en kransblommig lejonsvans, den gula blommande
och stenbräckan, bräcker fram ur stenen vit,
och kejsarträdet, Paulownia, inte de vilda blommorna
längre
barndomsblommorna är alla nekronymer
till dem som utplånades
uppkallade
deras kronblad, ur ditt kronland,
rotkronorna, almroten
ligustern, och som ranunkeln,
ur ägnsdimmas fukt driver vårorkidéerna,

arnika,ögontröst
parasitiskt växande i bergen
medan
magnolia kan blomma på bar kvist i London
i de räddades kvarter, som I Czernowitz,
kan dofta som uppenbarelse,
som de vises sten,
organiskt, som barndom, som systerkastanjer
som ett språk. Lövkojor över snön,vitskimrande
som ditt fadersnamn, hjärtnamnet, ur hjärtlandet

kråkbärsögd,kalkkrokus, avsvuren aster
och platan-talismanen, skördevinsknivarna,
avskuret,
mandel, fikon, sedum

krokus

ensam

lysande

I din askdikt Paul Celan
ser jag blommorna
Eva Ström