Om grafik
Trycktekniker i korthet
Man kan dela in sätten att framställa grafik i fyra huvudområden – högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck.
Djuptrycket fungerar på så sätt att färgen samlas i tryckmediets nedsänkta delar och trycket i pressen tvingar ned papperet i fördjupningarna där det absorberas. Ett exempel på detta förfarande är kopparsticket där man graverat ut linjer i plåten som “håller” tryckfärgen.
Genomtrycket liknar schablontrycket där färgen passerar genom tryckmediet vid tryckningen – i screentrycket passerar färgen genom en finmaskig duk varpå bilden överförs till papperet.
Gudmundsons Grafikbok
Den är i PDF-form och formaterad för att kunna skrivas ut på A4, om man så önskar.
Ladda ned här [9.35 MB]

Högtryck

Träsnitt
På vissa hårda träslag kan även kortändan användas, dvs. ändträet. Fibrerna går då i 90° vinkel mot tryckytan detta kallas trägravyr eller xylografi. Numera är det vanligt att använda olika träprodukter från fanér till olika sorters spånplattor. Fördelen med dessa är att de inte slår sig så lätt, vilket annars lätt kan orsaka trubbel vid tryckningen.
Japanskt träsnitt
Tryckningen göres för hand med ett redskap kallat baren, en handhållen platta tillverkad av bl.a. bambublad som gnides på papperets baksida vid tryckning.
Papperets egenskaper är viktiga när man använder sig av vattenbaserade färger så till detta tillvägagångssätt brukas främst tunna japanpapper som tillåter en viss kontroll av tryckets framåtskridande genom baksidan.

Linoleumsnitt
Mekaniska Högtrycksmetoder
Typtryck

Från Richard Årlins bok tryckt med egentillverkade typer
Djuptryck
Till de mekaniska metoderna räknas kopparstick, torrnål, mezzotint, collografi och karburundumtryck. Till de kemiska hör etsning, fotogravyr och fotopolymer/Ristonfim.
Kopparstick
För bearbetning av kopparen används sticklar som slipats vassa för att skära i kopparen. För att kunna skära effektivt måste facetten på stickeln ha rätt lutning gentemot längdsidan – en ungefärlig vinkel på 45°.

Detalj ur kopparstick ca1640
Torrnål
Mängden färg som hålls kvar beror på det tryck som man utövar med nålen och på hur man vid tryckningen väljer att torka ur plåten.
Torrnålen som vid första anblicken verkar vara den enklaste av koppargrafiska tekniker är egentligen genom sitt beroende av skicklighet från tryckarens sida en av de mer komplexa och svårbemästrade av tekniker. Torrnålsgravyrens yta är mycket ömtålig och slits snabbt vid tryckning – främst av tarlatanet som används för att avlägsna den överflödiga färgen. Vid stora upplagor kan man förstärka plåten galvaniskt med ett tunt lager järn.

Detalj ur en torrnålsgravyr av Axell Fridell
Mezzotint och besläktade metoder
Plåten iordningställs med en rocker – ett verktyg som vaggas fram över plåtytan i flera riktningar. Rockerns tandade egg bearbetar hela plåtytan och skapar en ruggad struktur som bör vara så jämn som möjligt för att kunna återge en vid tonskala. En rätt iordninggjord mezzotintplåt skall kunna trycka helt svart över hela bildytan och arbetet med bilden går sedan “baklänges” genom att man polerar fram de ljusa tonerna med skavstål.

Detalj ur en mezzotint av Jukka Vänttinen
Collografi och karburundumtryck
Som tryckmedium kan man med fördel använda kartong som lackas för att inte suga åt sig fett från tryckfärgen.
Lacket i sig själv kan göras färgbärande med strukturgivande tillsatser som sand eller Karborundum.

Detalj ur collografi av Ellen Cronholm
Hårdgrundsetsning
Stora partier av avlägsnad grund resulterar i s.k. flatbitningar – ytor som i tryck uppvisar en grå yta med svart kontur i nivåskillnaden intill de sparade områdena. Dessa kan utnyttjas vid flerfärgstryck med valsar som beroende av mjukhet når olika långt ned i den etsade plåten. Lägger man då flatbitningarna i olika nivåer kan spännande färgkombinationer uppnås om man utnyttjar färger med olika fetthalt – så kallat viskositetstryck.

Detalj Piranesi ca 1750
Mjukgrundsetsning

Dabb
Akvatintetsning
Man kan också lösa vissa hartser i sprit med en liten tillsats av vatten för att åstadkomma en flytande akvatintgrund. Denna får en något annorlunda struktur än den vanliga akvatinten då vattnet åstadkommer en fin krackelyr i den stelnande hartsen där syran tränger ned.
En annan metod som kan användas då man vill ha en annan struktur är salt akvatinten – på en varm hårdgrund strös saltkorn som sedan löses i vatten. De hål som då uppstår i grunden skapar vid etsning små punkter som liknar akvatinten fast omvänd.

Detalj ur akvatintetsning av J.F.Martin ca 1780
Fotogravyr
För att bättre motstå etsningen härdas den framkallade plåten återigen med UV-ljus och baksidan och marginaler täcks med stopplack. Etsningen sker sedan i flera etapper där järnkloridbad i olika koncentrationer används.
Beroende av järnkloridens densitet tränger den olika lätt ned i gelatinskiktet på plåten och genom att variera tiderna i de olika baden kan man på så sätt styra tonskalan i bilden.Grunden avlägsnas sedan och plåten trycks sedan som en vanlig akvatintetsning. Fotogravyr är en omständlig och känslig process som kräver en stor kontroll av utrustning och omgivning, då gelatinfilmen är mycket hygroskopisk och reagerar med sprickor på uttorkning.

Fotogravyr av Birgitta Lorentzon
Fotopolymer och Ristonfilm
Plåten härdas återigen med UV-ljus och trycks som en vanlig djuptrycksplåt med den skillnaden att papperet ej kan hålla samma fuktighetsgrad på grund av fotopolymerplåtens vattenkänslighet.
Ristonfilmen pressas fast på en kopparplåt och exponeras i UV-ljus. De Oexponerade delarna av filmen sköljs sedan helt eller delvis bort. Ristonfilmen kan själv utnyttjas som färgbärande medium med användning av raster vid exponeringen eller så kan filmen fungera som syraresistent grund för vidare etsning. Detta kräver att man sköljer bort de Oexponerade delarna av filmen helt i de partier som man vill etsa ned. En fördel vid arbetet är att plåten kan tryckas utan att man behöver avlägsna filmskiktet.

Fotopolymer av Ewa-Rita Castoriano
Flerfärgsdjuptryck
En plåt för varje delfärg framställs i överensstämmande format och infärgas antingen med vals eller för hand. Passmärken för plåtarna ritas ut på tryckbädden och tryckordningen bestäms. För att papperet ska behålla sitt läge i förhållande till passmärkena används en tyngd som lägges i marginalen på papperets ena sida. En stållinjal är utmärkt för ändamålet. Papperet lyftes i den fria sidan och den tryckta plåten byts ut mot nästa infärgade plåt. Tyngden avlägsnas och trycket får gå igenom pressen. Viktigt är att hålla en konstant fuktighet i papperet så att krympning och därvid uppkommande misspass undvikes.

En plåt används för alla delfärger och samma förfarande används som vid reduktionsträsnitt (se avd. högtryck). För att få passning märkes även papperets position ut på tryckbädden och arken förvaras emellan tryckningarna fuktigt så att arbetet med plåten kan ske utan stress.
A la poupé
Färgplåtarna färgas in för hand med flera färger på samma plåt. För att överföra tryckfärgen till de olika delarna på plåtytan används dabbliknande föremål eller fingrarna. Plåten trycks sedan som en vanlig enfärgsplåt.
Skyddande schabloner lägges över plåten under invalsningen varvid färg kan läggas i olika fält på samma plåt.
Viskositetstryck
Här utnyttjar man den egenskapen hos oljebaserade färger att olika fetthalter hos tryckfärger kan antingen repellera eller attrahera varandra. Nivåskillnader i plåten används för att skapa bildelementen och valsar av olika mjukhet för över färg till de etsade partierna beroende av fetthalt och etsningsdjup.
Plantryck
Stenlitografi
Efter ett par timmar gummeras stenen igen, den här gången med en lösning av endast gummi arabicum. Resterna av litokrita och tusch tvättas sedan bort och de tecknade partierna mättas med asfalt.Innan tryckning avtvättas gummit med vatten och stenen läggs på tryckbädden. Stenen bör nu vara fuktig och klar för invalsning med pennfärg.
Bilden valsas försiktigt in från flera håll. Hela tiden skall stenen hållas fuktig – annars tar de torra partierna upp färg.
Plåtlitografi eller Offset
Genomtryck
Screentryck eller serigrafi
Färgen hälls i lagom mängd direkt ned i ramens insida och när rakeln förs över duken pressas färgen ut genom de icke avmaskade partierna och ned på papperet som lagts under ramen.
Vid flerfärgstryck används passmärken och flera ramar, en för varje färg.

Text Anders Gudmundson