Om grafik

Trycktekniker i korthet

Man kan dela in sätten att framställa grafik i fyra huvudområden – högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck.

Högtryck menas att det färdiga tryckets färgområden har absorberats från tryckmediets upphöjda delar. Ett exempel är träsnittet där färg valsas ut över träplattan (tryckmediet) och avsätts på de delar av plattan som inte skurits bort.I tryckpressen avsätts sedan färgen på papperet.

Djuptrycket fungerar på så sätt att färgen samlas i tryckmediets nedsänkta delar och trycket i pressen tvingar ned papperet i fördjupningarna där det absorberas. Ett exempel på detta förfarande är kopparsticket där man graverat ut linjer i plåten som ”håller” tryckfärgen.

Plantrycket utnyttjar det faktum att fett och vatten stöter bort varandra – alltså behöver tryckmediet inte nivåskillnader. Litografi är ett exempel på detta, feta partier på stenen avsätter fet tryckfärg på papperet i pressen.

Genomtrycket liknar schablontrycket där färgen passerar genom tryckmediet vid tryckningen – i screentrycket passerar färgen genom en finmaskig duk varpå bilden överförs till papperet.

Gudmundsons Grafikbok

Grafikboken är en fri grafikresurs på nätet, tänkt att kunna användas i undervisningsyfte eller som en kunskapskälla om grafik för den intresserade. Boken är skriven av Anders Gudmundson, grafiker och medlem i Grafiska Sällskapet, och har sin upprinnelse i de kompendier han använt i undervisning.
Den är i PDF-form och formaterad för att kunna skrivas ut på A4, om man så önskar.
Ladda ned här [9.35 MB]

Grafiska Sällskapet- Anders Gudmundssons bok om grafik

Högtryck


Med högtryck menas avtryck från tryckmediets upphöjda partier dvs. de bearbetade partierna i tryckmediet behåller vid avtryck papprets färg. Färgen anbringas på tryckmediet med valsar eller dabbar. Trycket klappas av eller trycks av i en tryckpress.

Tryckfärgen kan vara oljebaserad eller vattenbaserad. Det färdiga trycket kännetecknas av en svag relief där de partier som består av papprets färg bullar ut lite från ytan.

Grafiska Sällskapet - träsnittsverktyg

Träsnitt

Den vanligaste metoden är att träsnittet som görs på längdträstockar där fibrerna ligger parallellt med tryckytan och är förhållandevis lätt att bearbeta med knivar. Nästan alla sorters trä går att använda men ytan skall helst vara planhyvlad.
På vissa hårda träslag kan även kortändan användas, dvs. ändträet. Fibrerna går då i 90° vinkel mot tryckytan detta kallas trägravyr eller xylografi. Numera är det vanligt att använda olika träprodukter från fanér till olika sorters spånplattor. Fördelen med dessa är att de inte slår sig så lätt, vilket annars lätt kan orsaka trubbel vid tryckningen.

Den klassiska metoden för färgträsnitt är att använda flera stockar, en för varje färg. En annan metod är den s.k. reduktionsmetoden. Här används en och samma stock till alla färger. Stocken tryckes med den ljusaste eller den mest utbredda färgen i så många tryck som upplagan avser. Sedan graveras den näst mest utbredda färgen i stocken och tryckes därefter på tidigare nämnda upplaga. Så upprepas proceduren tills erforderligt antal färger uppnåtts med samma stock. Nackdelen med metoden är att man ej kan trycka fler exemplar av bladet än vad som trycktes från den första omgången med den första färgen.

Japanskt träsnitt

Baserar sig på flerstocksmetoden med den skillnaden att vattenbaserade färger används liknande akvarellfärger.
Tryckningen göres för hand med ett redskap kallat baren, en handhållen platta tillverkad av bl.a. bambublad som gnides på papperets baksida vid tryckning.
Papperets egenskaper är viktiga när man använder sig av vattenbaserade färger så till detta tillvägagångssätt brukas främst tunna japanpapper som tillåter en viss kontroll av tryckets framåtskridande genom baksidan.

Grafiska Sällskapet - Japanskt träsnitt

Linoleumsnitt

Linoleumsnitt liknar i stora delar träsnittet men är mera lättbearbetat pga. materialets mjukhet och avsaknad av fiberriktning. Verktyg av klenare art kan användas och tryckningen underlättas av den jämna struktur som ytan på linoleumet erbjuder.

Andra material liknande linoleum t.ex. vanliga golvmattor och plastmaterial kan med fördel kombineras med högtrycksmetoder. Det man bör tänka på är hållbarheten och materialets benägenhet att reagera på lösningsmedel och vatten.

Mekaniska Högtrycksmetoder

Högtrycksformar kan även åstadkommas och reproduceras på konstgjord väg främst på fotomekanisk grund. Det vanliga förfarandet är att från film belysa ljuskänsliga material för att sedan framkalla eller etsa fram en relief i ”stocken” eller tryckplattan. Till dessa tekniker hör framställningen av klichéer för tryckning i boktryck.

Reproduktion av stockar kan även göras elektrolytiskt vilket innebär att formen ”gjutes” av med koppar eller annan metall i ett elektrolytiskt bad. Metoden är numera ganska ovanlig och den som är intresserad kan läsa äldre teknisk litteratur. ( tex. Grafiska yrken.) Elektrolys har också använts till reproduktion av djuptrycksplåtar och används fortfarande för förstärkning av kopparplåtar med ett tunt lager järn för stora upplagor.

Typtryck

Med typtryck menas framställning och användning av stil och typer för användning i boktryck och dylikt. Stilframställning på handgjord väg med gjutinstrument tillämpas av ett fåtal hantverkare och konstnärer ännu idag, ett exempel är Richard Årlin.

Grafiska Sällskapet- Del av Richard Årlins egna typsnitt
Från Richard Årlins bok tryckt med egentillverkade typer

Djuptryck


I djuptrycket utgörs de färgbärande partierna i tryckmediet av urgröpta eller på annat sätt strukturerade ytor. Dessa ytor kan ha mekaniskt eller kemiskt ursprung.
Till de mekaniska metoderna räknas kopparstick, torrnål, mezzotint, collografi och karburundumtryck. Till de kemiska hör etsning, fotogravyr och fotopolymer/Ristonfim.

Som tryckmedium används i Sverige oftast koppar, utomlands kan det vara vanligt med andra metaller som zink och järn beroende av prisläge och tillgång. Förutom metall kan man använda snart sagt alla stabila och hållbara material som går att bearbeta, plast, kartong mm. Det man bör beakta är materialets möjligheter att klara de påfrestningar som tryckningen innebär med slitage och kemisk påverkan.

Kopparstick

Den graverade linjen blir till motsats från torrnålslinjen och den etsade linjen mjuk och flödig. Stickeln gräver sig fram genom kopparen och avlägsnar den i form av långa spån. Resultatet blir en jämn kanal i plåtens yta och beroende på stickelns form får den i tryck olika karaktär. Oftast jobbar gravören med en fyrkantsstickel som i sin spets är V-formad. Där färgen sätter sig i plåten modelleras den i trycket och lämnar en relief som skiljer sig markant från en etsad linje. Ljuset reflekteras på den kantiga reliefen och i områden med täta linjer kan man märka en något silvrig ton.
För bearbetning av kopparen används sticklar som slipats vassa för att skära i kopparen. För att kunna skära effektivt måste facetten på stickeln ha rätt lutning gentemot längdsidan – en ungefärlig vinkel på 45°.

Grafiska Sällskapet - kopparstickel och del av äldre kopparstick
Detalj ur kopparstick ca1640

Torrnål

De färgbärande partierna består i torrnålsgravyrens fall av de vallar ( grader ) som nålen lämnar i plåten under arbetet. När man arbetar i torrnål bör man tänka på att hålla nålen ganska lodrätt. För att en linje skall trycka bra bör den ha vallar (grader) på båda sidor.
Mängden färg som hålls kvar beror på det tryck som man utövar med nålen och på hur man vid tryckningen väljer att torka ur plåten.
Torrnålen som vid första anblicken verkar vara den enklaste av koppargrafiska tekniker är egentligen genom sitt beroende av skicklighet från tryckarens sida en av de mer komplexa och svårbemästrade av tekniker. Torrnålsgravyrens yta är mycket ömtålig och slits snabbt vid tryckning – främst av tarlatanet som används för att avlägsna den överflödiga färgen. Vid stora upplagor kan man förstärka plåten galvaniskt med ett tunt lager järn.

Grafiska Sällskapet - torrnålsverktyg och del av torrnål Axel Fridell
Detalj ur en torrnålsgravyr av Axell Fridell

Mezzotint och besläktade metoder

Mezzotinten liknar torrnålen genom att färgen hålls i plåten av grader, dock i det här fallet är dessa mindre och jämnt fördelade över plåten redan från början.
Plåten iordningställs med en rocker – ett verktyg som vaggas fram över plåtytan i flera riktningar. Rockerns tandade egg bearbetar hela plåtytan och skapar en ruggad struktur som bör vara så jämn som möjligt för att kunna återge en vid tonskala. En rätt iordninggjord mezzotintplåt skall kunna trycka helt svart över hela bildytan och arbetet med bilden går sedan ”baklänges” genom att man polerar fram de ljusa tonerna med skavstål.

Grafiska Sällskapet - detalj från en mezzotint av Jukka Vänttinen
Detalj ur en mezzotint av Jukka Vänttinen

Collografi och karburundumtryck

Här åstadkomms de färgbärande partierna med applikationer på plåtens yta. Nästan alla sorters material som inte överskrider pressens och papperets förmåga kan användas, såsom lim, spackel m.m.
Som tryckmedium kan man med fördel använda kartong som lackas för att inte suga åt sig fett från tryckfärgen.
Lacket i sig själv kan göras färgbärande med strukturgivande tillsatser som sand eller Karborundum.

Grafiska Sällskapet - detalj från en collografi av Ellen Cronholm
Detalj ur collografi av Ellen Cronholm

Hårdgrundsetsning

Plåten täcks med en grund som oftast består av vax, harts och asfalt – denna skyddar de obearbetade partierna av bildytan vid etsningen. Grunden lägges på plåten – antingen med dabb eller vals på en värmehäll vid en temperatur kring 60°C. Arbetet görs med en etsnål eller ett verktyg som inte bör vara så vasst att det skär i själva plåten.Etsningen av plåten är en aktiv process som ingalunda kan lämnas åt sig själv. Partier av etsningen kan behöva etsas kortare tid än andra, syrans egenskaper ändras med temperaturen och många andra saker kan gå fel. Mycket av bildens utseende påverkas av det som sker i syran – beroende av vilken syra man använder skapas linjer och ytor av olika karaktär. Generellt kan man säga att salpetersyran åstadkommer råare och vildare linjer – medan holländska badet etsar jämnt och mera på djupet än på bredden. Järnkloriden åstadkommer något mellanting av de föregående och har den egenheten att plåten etsas snabbare och djupare om den får ligga med bildsidan nedåt i karet – detta på grund av fällningar som lägger sig i de etsade partierna.

Stora partier av avlägsnad grund resulterar i s.k. flatbitningar – ytor som i tryck uppvisar en grå yta med svart kontur i nivåskillnaden intill de sparade områdena. Dessa kan utnyttjas vid flerfärgstryck med valsar som beroende av mjukhet når olika långt ned i den etsade plåten. Lägger man då flatbitningarna i olika nivåer kan spännande färgkombinationer uppnås om man utnyttjar färger med olika fetthalt – så kallat viskositetstryck.

Grafiska Sällskapet - detalj från en äldre hårdgrundsetsning av Piranesi
Detalj Piranesi ca 1750

Mjukgrundsetsning

Den mjuka grunden används oftast för kalkering och texturöverföring – dess klibbighet beror på tillsatsen av ister till vanlig hårdgrund. En arbetsmetod är att lägga ett papper av lagom gräng över den grunderade plåten och sedan rita. Papperets baksida tar då upp grund av trycket från pennan och papprets gräng skapar en mjuk textur liknande en blyertsteckning. Plåten etsas på vanligt sätt och trycks.

Grafiska Sällskapet - En dabb
Dabb

Akvatintetsning

För att etsa stora färgbärande partier används akvatint och andra besläktade metoder. Plåten beläggs med ett damm eller pulver som vid upphettning smälter fast i plåten och sedan hindrar syran vid etsning. Resultatet blir ett fint mönster av gropar i plåtens yta som beroende av täthet och djup trycker olika mättat med färg. De partier som ska sparas ut täcks med flytgrund eller shellack. Successivt sparas de ljusare tonerna ned till maximal svärta.
Man kan också lösa vissa hartser i sprit med en liten tillsats av vatten för att åstadkomma en flytande akvatintgrund. Denna får en något annorlunda struktur än den vanliga akvatinten då vattnet åstadkommer en fin krackelyr i den stelnande hartsen där syran tränger ned.
En annan metod som kan användas då man vill ha en annan struktur är salt akvatinten – på en varm hårdgrund strös saltkorn som sedan löses i vatten. De hål som då uppstår i grunden skapar vid etsning små punkter som liknar akvatinten fast omvänd.

Grafiska Sällskapet - Detalj från en äldre akvatintetsning
Detalj ur akvatintetsning av J.F.Martin ca 1780

Fotogravyr

I fotogravyren utnyttjar man gelatinets förmåga att fotosensiteras med klor / bromsalter. En tunn hinna av gelatin overförs på en akvatintbehandlad plåt via en slunga eller ett överföringspapper. Denna hinna prepareras sedan med en lösning som gör gelatinet känsligt för UV-ljus. Ett fotopositiv kontaktkopieras sedan på plåten som därefter framkallas i vatten. Det av UV-ljuset härdade gelatinet bildar en relief på ytan över akvatinten – de ljusare partierna i bilden täcks av en tjockare hinna än de mörkare.
För att bättre motstå etsningen härdas den framkallade plåten återigen med UV-ljus och baksidan och marginaler täcks med stopplack. Etsningen sker sedan i flera etapper där järnkloridbad i olika koncentrationer används.
Beroende av järnkloridens densitet tränger den olika lätt ned i gelatinskiktet på plåten och genom att variera tiderna i de olika baden kan man på så sätt styra tonskalan i bilden.Grunden avlägsnas sedan och plåten trycks sedan som en vanlig akvatintetsning. Fotogravyr är en omständlig och känslig process som kräver en stor kontroll av utrustning och omgivning, då gelatinfilmen är mycket hygroskopisk och reagerar med sprickor på uttorkning.

Grafiska Sällskapet - Detalj från Birgitta Lorentzons fotogravyr
Fotogravyr av Birgitta Lorentzon

Fotopolymer och Ristonfilm

Fotogravyren har allt oftare ersatts av moderna plastmaterial som har fotokänsliga egenskaper – Fotopolymerplåt och Ristonfilm. Dessa material har framhållits som miljövänligare alternativ till fotogravyren, ett påstående som ännu inte till fullo har verifierats. Fotopolymerplåten består av två skikt – på en tunn plåt vilar ett lager av fotokänsligt polymerplast. Plåten kontaktkopieras tillsammans med ett raster och ett fotopositiv i UV-belysning och framkallas sedan i vatten. Resultatet är mycket beroende av positivets kontrastomfång och rastrets egenskaper.
Plåten härdas återigen med UV-ljus och trycks som en vanlig djuptrycksplåt med den skillnaden att papperet ej kan hålla samma fuktighetsgrad på grund av fotopolymerplåtens vattenkänslighet.
Ristonfilmen pressas fast på en kopparplåt och exponeras i UV-ljus. De Oexponerade delarna av filmen sköljs sedan helt eller delvis bort. Ristonfilmen kan själv utnyttjas som färgbärande medium med användning av raster vid exponeringen eller så kan filmen fungera som syraresistent grund för vidare etsning. Detta kräver att man sköljer bort de Oexponerade delarna av filmen helt i de partier som man vill etsa ned. En fördel vid arbetet är att plåten kan tryckas utan att man behöver avlägsna filmskiktet.

Grafiska Sällskapet - Ewa-Rita Castorianos fotopolymer
Fotopolymer av Ewa-Rita Castoriano

Flerfärgsdjuptryck

Djuptrycket erbjuder möjligheter genom sitt oöverträffade tonomfång att trycka färgkombinationer som är omöjliga att åstadkomma på annat sätt. Högtryckets och plantryckets tonomfång begränsas av den i förhållande till djuptrycket ringa färgmängd som kan absorberas framgångsrikt av papperet vid tryckningen.

Djuptrycket kan genom mekanisk åverkan på papperet ge ifrån sig större mängder färg och skapa ett vidare tonomfång och mustighet. Härvid spelar också den relief som skapas i papperet vid tryckningen en stor roll för djuptryckets unika taktilitet

Färgtryck med flera plåtar
En plåt för varje delfärg framställs i överensstämmande format och infärgas antingen med vals eller för hand. Passmärken för plåtarna ritas ut på tryckbädden och tryckordningen bestäms. För att papperet ska behålla sitt läge i förhållande till passmärkena används en tyngd som lägges i marginalen på papperets ena sida. En stållinjal är utmärkt för ändamålet. Papperet lyftes i den fria sidan och den tryckta plåten byts ut mot nästa infärgade plåt. Tyngden avlägsnas och trycket får gå igenom pressen. Viktigt är att hålla en konstant fuktighet i papperet så att krympning och därvid uppkommande misspass undvikes.

Grafiska Sällskapet - Grafikfärg

Reduktionsfärgtryck
En plåt används för alla delfärger och samma förfarande används som vid reduktionsträsnitt (se avd. högtryck). För att få passning märkes även papperets position ut på tryckbädden och arken förvaras emellan tryckningarna fuktigt så att arbetet med plåten kan ske utan stress.

A la poupé
Färgplåtarna färgas in för hand med flera färger på samma plåt. För att överföra tryckfärgen till de olika delarna på plåtytan används dabbliknande föremål eller fingrarna. Plåten trycks sedan som en vanlig enfärgsplåt.

Schabloner
Skyddande schabloner lägges över plåten under invalsningen varvid färg kan läggas i olika fält på samma plåt.

Viskositetstryck
Här utnyttjar man den egenskapen hos oljebaserade färger att olika fetthalter hos tryckfärger kan antingen repellera eller attrahera varandra. Nivåskillnader i plåten används för att skapa bildelementen och valsar av olika mjukhet för över färg till de etsade partierna beroende av fetthalt och etsningsdjup.

Plantryck


Litografin utnyttjar det faktum att fett och vatten avvisar varandra – inga nivåskillnader behövs i tryckmediet. Stenen eller plåten som används korneras och avfettas innan man börjar arbetet. Bilden kan ritas direkt på underlaget, överföras med transferpapper eller exponeras fotomekaniskt.

Plåtoffsetlitografin är idag den mest använda grafiska tekniken och dominerar all trycksaksproduktion för kommersiellt bruk. I offset trycks den litografiska plåten av först på en gummivals som i sin tur överför bilden till papperet. Detta resulterar i en från tryckmediet rättvänd bild i motsats till de flesta andra grafiska tekniker.

Stenlitografi

Stenen slipas till önskad kornering och bilden ritas eller laveras med litotusch. När tuschet torkat mättas de feta partierna med hartspulver och stenen etsas. Till detta används en blandning av salpetersyra och gummi arabicum löst i vatten. Syrans koncentration varieras beroende på bildens utseende.
Efter ett par timmar gummeras stenen igen, den här gången med en lösning av endast gummi arabicum. Resterna av litokrita och tusch tvättas sedan bort och de tecknade partierna mättas med asfalt.Innan tryckning avtvättas gummit med vatten och stenen läggs på tryckbädden. Stenen bör nu vara fuktig och klar för invalsning med pennfärg.
Bilden valsas försiktigt in från flera håll. Hela tiden skall stenen hållas fuktig – annars tar de torra partierna upp färg.

BILD PÅ LITOSTEN

Plåtlitografi eller Offset

Här används oftast fotosensiterade plåtar som exponeras med UV-ljus. Dessa framkallas och trycks i konstgrafiska sammanhang för hand i små offsetpressar. Principen är densamma som hos stenlitografin förutom att bilden passerar en i pressen fastmonterad gummiduk för att sedan föras över på papperet.I stora moderna offsetpressar kan flerfärgstryck göras i ett svep då pressen är försedd med flera valsverk för olika färger.

BILD PÅ LITOPLÅT

Genomtryck


Screentryck eller serigrafi

Bilden målas med filler eller överförs fotomekaniskt till screenramen som består av en ram varpå en tunn genomsläppande duk har spänts.
Färgen hälls i lagom mängd direkt ned i ramens insida och när rakeln förs över duken pressas färgen ut genom de icke avmaskade partierna och ned på papperet som lagts under ramen.
Vid flerfärgstryck används passmärken och flera ramar, en för varje färg.
Grafiska Sällskapet - Screenram

 
 
 


Text Anders Gudmundson